Några bygger fågelholkar och insektshotell för att höja trivseln i området.
Ett nytt millenium har alltid hälsats med både förväntan och farhågor. Själva nyårsdagen år 2000 ska, enligt olyckskorparna, världens datasystem kollapsa. Det sker inte men istället drabbas världen senare av en spektakulär terrorattack mot tvillingtornen i New York och en tsunami som tar 543 svenskars liv.
I slutet av årtiondet skakas världen av en omfattande lågkonjunktur. Samtidigt etablerar sig Kina och Indien som två nya ekonomiska supermakter.
Ett svajigt årtionde – så ock på bostadsmarknaden
Höga markpriser, försiktiga kommuner och långsamma processer har gjort att det åter råder brist på bostäder i Sverige, speciellt enrumslägenheter. 2002 beslutar därför regeringen att inom fyra år bygga 120 000 nya bostäder.
Riksbyggen blir en viktig spelare i denna satsning. Speciellt mot en fond av det ökade miljömedvetande som följt inte minst i naturkatastrofernas spår. Även en vanlig boende kan dra sitt strå till stacken, när det gäller att hejda den globala uppvärmningen och resursslöseriet.
– Nyfikenheten och förståelsen för miljöfrågan är stor både inom organisationen och hos de boende, konstaterar en nöjd vd Sten-Åke Karlsson, som samtidigt lyckas skapa en allt mera stabil ekonomi i Riksbyggen.
Till de mesta udda miljöprojekten hör fastighetsskötaren Thord Carlssons insats väster om Uddevalla. När den nya Riksväg 161 står klar 2001, visar den sig skörda tusentals oskyldiga dödsoffer.
Det handlar om grodor. Vägen har byggts tvärs över ett urgammalt stråk ner till en liten sjö och Riksbyggens Thord Carlsson låter plasta in nerkanten av viltstängslet och sätta ut fångsthinkar. Varje morgon klockan sju vittjar han grodfällorna och räddar årligen närmare 1600 liv.
Ett litet steg för världen som helhet, kanske. Men ett stort för många grodfötter.
Hjälpredor fixar getingar och tröjor
”Jag såg en så fin tröja på er reklamaffisch” säger en kvinnlig röst i telefonluren. ”Hur får man tag på en likadan?”
Det är bara en fråga av tusentals till Riksbyggens nystartade kundtjänst i Kalmar. Ringer man 0771-860860, hamnar man hos någon av närmare 30 hjälpsamma personer som är satta att lösa de boendes problem dygnet runt, veckans alla dagar, året om.
Det handlar ofta om vanliga saker som stopp i avloppet, läckande kranar, trasiga kylskåp, getingbon, trilskande spisar eller att man inte är nöjd med temperaturen i lägenheten:
”Det är för varmt i sovrummet.” ”Det är för kallt i köket”.
En central telefonväxel har funnits länge. Redan 28 februari 1943 väcktes frågan hos Riksbyggens arbetsutskott av samma nytänkare, Uno Åhrén, som legat bakom satsningen på en mönsterförort i Årsta:
”Arkitekt Åhrén meddelar att Riksbyggens telefonsystem fungerar synnerligen otillfredsställande och föreslog därför att man måste undersöka möjligheten att åstadkomma en ändring till det bättre, genom uppmontering av ett manuellt växlingssystem.”
Tanken att samordna denna telefonväxel med felanmälan möts först med viss skepsis. Kan någon verkligen sitta ända nere i Småland och styra upp ett klagomål från Kiruna eller Umeå?
Det går, visar det sig. När KDC, Kommunikations- och driftcentret, öppnar 2007, får de boende ofta både bättre och snabbare service - ungefär som man ringer 112 om det brinner i knutarna, istället för att behöva leta upp numret till den lokala brandstationen.
Däremot innebär frågorna - i snitt 3 500 per dag - ibland en utmaning. Kvinnan med tröjan berättar att hon just flyttat in i en ny fantastisk lägenhet med sjöutsikt i Sundbyberg. Nu bara m å s t e hon ha plagget på affischen. Det krävs några samtal innan man ringat in fotografens assistent, som kan meddela att tröjan finns att köpa på MQ.
Lite knepigare är det med mannen från Umeå som klagar på att det ofta vandrar runt en främmande kvinna i hans lägenhet, trots att han försökt mota henne i dörren. Men genom ett samtal med fastighetsskötaren reds även det problemet ut:
Mannen är en smula dement och har aldrig förstått att kvinnan kommer från Hemtjänsten.
Hård strid om brevlådorna
Det är synd om brevbärarna, tycker Post- och Telestyrelsen och kräver i september 2005 att alla fastighetsägare ersätter brevinkast med boxar nere vid porten. Då slipper ju den stackars postmannen att springa i trappor och bära tungt.
Men de boende, ofta äldre, som själva har svårt att förflytta sig, då?
Protesterar Riksbyggen, som visserligen kan sympatisera med brevbärarnas arbetssituation, men inte gillar idén att postboxarna ska införas med tvång, mot de boendes vilja. Många föreningar har snabbt protesterat mot planerna. Tidningar och myndigheter bombarderas med insändare och mejl.
”Framför allt är det maktfullkomligheten som irriterar” säger Kjell Berndtsson som ansvarar för de tekniska frågorna på huvudkontoret. ”När våra föreningar inte accepterar detta, får vi gå ut och slåss.”
Det blir en tuff drabbning. Efter tre år meddelar staten att postboxar ska vara obligatoriskt. Men Riksbyggens föreningar vägrar ge sig. En ny storm av protester följer och två månader senare gör staten en kovändning. Postboxarna får även i fortsättningen vara frivilliga. De boende har åter tagit makten över sina brevlådor.
Ett bra exempel på det korta avståndet mellan Riksbyggens ledning och de boende. Organisationen uppstod i en demokratisk anda och ska så förbli.
För detta garanterar inte minst personer som Nils-Erik Ekengren, fastighetsskötare i Kalmar och personalens representant i Riksbyggens styrelse. Som fackligt aktiv är han kittet mellan företaget, de 1700 föreningarna och de 300 000 boende.
35 kvällar om året går han på möten och försöker få fram kloka beslut om allt från tvättstugetider till om det kanske är smart att gräva för fiber när man ändå ska asfaltera om den tjälskadade innergården.
”Inom en kooperativ rörelse är varje röst värdefull” säger Nils-Erik i Riksbyggens bok ”Röster från en rörelse”. ”Det kan kännas tungrott ibland, men det är samtidigt priset för demokratin.”
